Igår presenterades en rapport från Riksrevisionen om att Arbetsförmedlingen har blivit effektivare. Det känns väldigt bra att de har gått från 1 jobb/per år och förmedlare, som en undersökning Centerpartiet gjorde våren 2006, till nuvarande 2 jobb/månad. Men självklart finns det mer att göra. Både i att lära av de bästa kontoren men också i styrningen.

Riksrevisionens rapport visar att det finns stora skillnader i effektivitet mellan Arbetsförmedlingens olika kontor. Om den sämre halvparten av kontoren blir lika bra som de bästa skulle resultatet bli att 17 000 fler arbetssökande fick jobb.

Trots det så måste jag uttrycka att det är glädjande att utvecklingen svängt rejält sedan 2006. Men även om utvecklingen är positiv är detta inte tillräckligt. Reformeringen av arbetsmarknadspolitiken måste fortsätta. Fler arbetslösa skulle få hjälp med att hitta ett jobb om det vore möjligt för arbetsförmedlare att starta eget.

Enligt Företagarnas egen undersökning är det bara hälften av alla medlemsföretag som använder sig av Arbetsförmedlingen vid rekrytering. Svenskt Näringslivs rekryteringsbarometer visar att nästan hälften av alla småföretag tvingats tacka nej till order/uppdrag på grund av rekryteringssvårigheterna. Rekryteringsbarometern visar också att 4 av 10 företag tvingas skjuta på planerad expansion med hänsyn till deras svårigheter att rekrytera medarbetare.

Att så många uppger att matchningen på arbetsmarknaden är ett problem är bekymmersamt. För det finns jobb, men den arbetskraft som finns har inte i tillräckligt hög grad rätt utbildning och kompetens – eller är inte på rätt ställe vid rätt tillfälle. Med fler aktörer som förmedlar jobb och med en jobbpeng som den arbetslöse har med sig tror jag effektiviteten skulle öka både i jobbsökande och i arbetskraftssökande.

Det skulle öppna för mer specialiserade aktörer som skulle kunna möta dagens arbetsmarknads krav på ett bättre sätt än vad en stor myndighet kan göra.

I mars 2012 var 4 643 000 sysselsatta i åldern 15-74 år. Jämfört med samma period förra året är det en ökning med 78 000 varav 74 000 kvinnor. Antalet arbetslösa var 389 000 och motsvarar en arbetslöshet på 7,7 procent. Antalet arbetade timmar ökade med 2,3 procent jämfört med mars 2011. Säsongrensade data visar på en ökad sysselsättning och minskad arbetslöshet bland kvinnorna. Allt enligt SCB.

Att lyfta på det förbjudna locket att diskutera ingångslönernas betydelse för arbetslöshet i allmänhet och ungdomsarbetslöshet i synnerhet gör jag för att det är tufft att börja sitt arbetsliv som arbetslös. Utan nätverk eller kontakter är det oerhört svårt att få napp och självförtroendet sjunker snabbt till botten. Så även om det finns krafter som helst vill att jag håller tyst så vet jag nu också att faktiskt att många tycker det samma som jag.

När jag diskuterar ingångslöner så gör jag det utifrån två ståndpunkter. För det första så har alliansregeringen under flera år strukturerat arbetat med att sänka kostnaderna för att anställa. Vi har sänkt skatten på arbete, satsat på att reformera gymnasiet och yrkesutbildningar och satsat på matchning som en oerhört viktig punkt för de som har svag förankring på arbetsmarknaden. Det har haft viss effekt. Vissa åtgärder har snabbare genomslag och andra tar tid innan vi ser resultat utav. Vi har gjort mycket men det krävs mer av politiken. Men det vi beslutar om politiskt är inte det allena rådande, utan det samspelar med vad som händer i samhället i övrigt, t ex lönenivån när du kommer från gymnasiet utan någon erfarenhet.

För det andra så har vi en lönesättning på svensk arbetsmarknad där två parter avtalar om villkor på arbetsmarknaden och det är parterna som självklart ska ha det fortsatta ansvaret. Jag har aldrig sagt något annat. Men även ett bra system har sina brister och måste få kritiseras. Det jag pekar på är bristen på ansvar för den grupp som inte sitter med vid förhandlingsbordet, de arbetslösa. Forskning visar att för dem har ingångslönernas nivåer stor betydelse.

Är det då den enda eller den enkla lösningen – nej. Alliansregeringen jobbar brett med utbildningar, företagsklimatet, arbetsmarknadsinsatser för att stärka möjligheterna att komma i jobb för alla som kan jobba. Men om inte alla krafter som samspelar kring svensk arbetsmarknad drar åt samma håll så kommer inte de strukturella problemen att ändras. Metall har varit föregångare när det gäller att upprätta möjligheten till ungdomsavtal. Volvo gör nu en riktad satsning mot ungdomsarbetslösheten. Även Handels har med sitt avtal också visat mod. Tack för det.

Skälet att vi lyfter denna diskussion är att det finns ett strukturellt problem på svensk arbetsmarknad och för den som står utan jobb är det avgörande att komma in på sitt första jobb. För det lönar sig över tid – livslönen blir avsevärt högre även om man börjar med en lägre lön.

Företagarna gör enkäter bland sina medlemsföretag för att utröna läget på olika områden. I den senaste så ställdes frågan om företagens kännedom av sänkningen av arbetsgivaravgifterna för unga och vilka effekter det haft. I enkäten uppger 1 av 5 företag att reformen haft positiv effekt och att omkring 70% av dessa företag anger att de ökat antalet unga anställda.

Det är alltid farligt att dra långtgående slutsatser av den typen av enkäter men grovt räknat skulle det innebära att 40 000 nya jobb har skapats för unga. Det ger dessutom en tydlig vink om att sänkningar av lönekostnaden ökar iallafall de små företagens benägenhet att anställa.

Läs mer på Företagarnas hemsida.

Några kommentarer med anledning av Rovdjursutredningen:

Människor som lever med varg inpå knuten har rätt att känna sig trygga.

Vi måste rikta in oss på att få acceptans hos dem som lever med vargar inpå knuten och komma bort från diskussionen om antalet vargar. Samtidigt måste vi få till en vargstam som är livskraftig.

Vi ska inte ha en enda varg mer än vi behöver.

Utredningen är ett steg på vägen mot en hållbar rovdjurspolitik.

Jag välkomnar utredarens förslag på att det behövs någon form av jakt, eftersom vi anser att jakt ingår som en naturlig del i rovdjursförvaltningen.

Jag välkomnar också att utredningen landat i att dödade rovdjur ska anmälas till länsstyrelsen och inte till polisen.

Egentligen är det ganska enkelt. Om kostnaden för att anställa minskar kommer fler företag ha råd att anställa en till person. På så sätt skapas fler jobb och arbetslösheten sjunker. När ett företag anställer och det kostar lika mycket att anställa en erfaren som en oerfaren faller valet allt som oftast på den som har erfarenhet. För den som går arbetslös är ett jobb med en lägre ingångslön naturligtvis bättre än att inte ha ett jobb alls. Med ett jobb blir det möjligt att skaffa sig erfarenhet och göra lönekarriär.

I sammanhanget är det därför viktigt att inte bara fokusera på ingångslönen, som man har under en mycket begränsad period av arbetslivet, utan också titta på den sammanlagda livslönen. Svenskt Näringsliv publicerade nyligen en studie som jämförde löner hos unga som 1999 jobbade till ingångslöner i servicebranschen med unga som samma år var arbetslösa. Tio år senare hade de unga som haft ett jobb 20-30 procent högre förvärvsinkomster än de som var arbetslösa. Den här och liknande undersökningar visar att ingångsjobben är betydelsefulla steg för att få in en fot och därmed få chansen att göra lönekarriär.

För Centerpartiet är det viktigt att identifiera samhällsproblem och peka ut lösningar. En av orsakerna till den höga arbetslösheten är att ingångslönerna är höga. I synnerhet straffas personer med kort erfarenhet som ännu inte har etablerat sig på arbetsmarknaden, till exempel unga och utlandsfödda. Det här är väletablerade slutsatser i ekonomisk forskning och någonting som Konjunkturinstitutet, Långtidsutredningen och OECD har uppmärksammat.

Den svenska modellen innebär att arbetsmarknadens parter sätter löner via kollektivavtal. Men det är viktigt att komma ihåg att parterna representerar två grupper som redan befinner sig inne på arbetsmarknaden. Det finns ingen tredje part vid förhandlingsbordet som talar för de arbetslösa. Centerpartiet tycker därför att det är viktigt att uppmärksamma parterna på det ansvar som de gemensamt har för arbetslösheten. I 2010-talets öppna och moderna Sverige är det inte rimligt att i slutna rum förhandla bort människors möjlighet till jobb utan att vi som politiker reagerar.

Vi kan förstå att facken representerar sina medlemmar och försöker trycka upp lönerna. Men rollen som politiker är att se till hela samhällets bästa, även arbetslösa. När såväl forskning som sunt förnuft visar att de höga ingångslönerna stänger människor ute från arbetsmarknaden är det nödvändigt att säga ifrån och kräva mer av parterna.

Under 2011 kan vi se att det var en stark återhämtning på arbetsmarknaden. För en gångs skull så var det fördel för kvinnorna. För första gången på tio år ökade sysselsättningen mer för kvinnor än för män. Och glädjande var att även för utrikes födda kvinnor ökade sysselsättningen. Skillnaden mellan kvinnor och män minskade från 4.9% 2010 till 4.5% 2011.

Störst ökning är bland utomeuropeiskt födda kvinnor. Det är ett trendbrott enligt AF. Men trots det trendbrottet är det bara hälften av dessa kvinnor i arbetsför ålder som är i jobb. För födda i Sverige är den siffran 76,5 procent. Det går åt rätt håll men långsamt…
Arbetsmarknaden är fortfarande starkt uppdelad mellan könen för vilka yrken som är vanligast. Inom vården är 80% kvinnor och inom industrin 75% män. Utvecklingen går även här åt rätt håll men långsamt…

Att det finns ojämställda löner på alla nivåer i arbetslivet är ingen nyhet. Chefsorganisationen Ledarnas ordförande Annika Elias skriver om det på Brännpunkt idag. Den artikeln visar statistik på nästan 67 000 svenska chefslöner som visar att kvinnornas medellön är lägre än männens – nästan 2000 kr i månaden. Statistiken har självklart tagit hänsyn till att det rör olika branscher, olika antal underställda, olika utbildningsnivå, olika befattningar och olika ålder. Alltså är det på arbetsplatsen det händer.

Organisationen Ledarna driver sedan länge individuell lönesättning ute på arbetsplatserna. Det har hänt saker men Ledarna möter fortfarande tröghet för den förhandlingsformen. Klart är att det är lättare för arbetsgivaren att smeta ut löneökningarna lika för alla, än att utarbeta tydliga kriterier och hålla återkommande lönesamtal och förhandlingar med var och en. Men med smetandet så blir möjligheten till att ha tydliga incitament för medarbetarna väldigt små. Det är vad uppdragsgivare i olika positioner säljer för bekvämligheten.

Det är inte bara chefer som skulle vinna på det i löneförhandlingar. Saco har tittat på löneutvecklingen för sina medlemmar och kvinnor som haft lönesamtal hade en klart högre lön än de som inte haft det. Detta eftersom lönesamtalet gav dem möjlighet att bedömas som individer. Deras studie visade dessutom att det var kvinnor med låga löner som tjänade allra mest på lönesamtal!

Även IFAU, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, kunde se när de studerade decentraliseringen av lönebildningen i landstingen under 1990-talet. De såg att mer individuella löner hade ”inneburit en jämställdhetsvinst” och dessutom att det var ”en mer effektiv metod att utjämna löneskillnader mellan kvinnor och män med likvärdiga arbeten än lagstiftning.”

Sammantaget så borde trycket vara enormt på att själv få förhandla sin lön. De fackliga organisationerna borde också välkomna det – t o m aktivt driva det – eftersom deras uppdrag är att deras medlemmar ska få så bra utfall i förhandlingar som det bara går. Men inte har jag hört de kraven skalla… konstigt.

Jag har skrivit många motioner genom åren. En av de första var om att införa RUT-avdrag – ett skatteavdrag för hushållsnära tjänster. RUT står för Rengöring, Underhåll och Tvätt. Idag erbjuds dessa tjänster till rimligt pris för många fler hushåll. Avdraget infördes 2007 och sedan har mycket hänt. Många företag har växt, startats, många har anställts, svarta jobb har blivit vita och förändrade attityder både när det gäller synen på hushållsnära tjänster och på svarta tjänster.

Idag har jag varit på ett affärsseminarium för RUT-företagare från hela landet. Spännande att träffa så många engagerade företagare som gjort reformen så lyckosam! För att citera Annie Lööf som deltog ”Vi politiker skapar inte jobb. Det vi kan göra är att skapa förutsättningar för jobb – sedan är det entreprenörer som gör jobbet!”

Annie Lööf passade på att återigen lyfta Centerpartiets förslag om RIT – avdrag för IT-tjänster. Det för att utöka möjligheterna att få hjälp i hemmet med kablar, teknik och inställningar som för många av oss är rena grekiskan. Dessutom så är det ett område där många ungdomar är oerhört kunniga och förslaget kommer att vara en del i att motverka den höga ungdomsarbetslösheten.

Det var ett hundratal företagare med idag som med olika inriktning och med verksamhet runt om i hela landet. Det var mycket intressant att höra vad de hade för tankar om framtiden och vad de såg som möjligheter, utmaningar och hinder! Det jag har med mig hem från en sådan dag är behovet av utbildning med inrikting på rut-jobb, se över gränsdragningar för vad som är avdragsgillt eller ej t.ex läxläsning och ta hand om husdjur, tillgången på kapital, myndigheters handläggning som kan få förödande konsekvenser mm. Flera av förslagen finns redan tidigare i diskussionen men annat var nytt eller förstärkte de argument som jag redan bär med mig.

Här är en bransch där det finns möjlighet till fler jobb, mindre press på barnfamiljer, större frihet för äldre och alla andra – till en kostnad som går att räkna hem inom några år. Om livet hade varit enkelt hade det redan varit klart. Nu kräver det lite mer jobb – men riktningen är helt klar för mig!

Om eller hur man ska jobba för jämställdhet i förskolan har diskuterats den senaste tiden.
Låt mig först definiera vad det innebär för mig – att alla barn får möjlighet att utveckla alla sina förmågor och pröva sina vingar med stöd och support utanför den lilla box som rollerna flicka respektive pojke erbjuder. Ytterst handlar det om barnets rättigheter. Barn är som bekant inte små människor med små rättigheter. Enligt FN:s barnkonvention skall konventionsstater vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att barnet skyddas mot alla former av diskriminering eller bestraffning på grund av föräldrars, vårdnadshavares eller familjemedlemmars ställning, verksamhet, uttryckta åsikter eller tro.

Det är alltså de vuxnas ansvar att möta de åsikter och värderingar vi bär med oss som i sin tur kan riskera att begränsa våra och andra barns frihet och rättigheter – i värsta fall diskriminera dem. Forskning visar att de vuxnas bemötande och förväntningar på ett barn har stor betydelse för hur resultatet blir. En av de tydligaste skillnaderna mellan flickor och pojkar på förskolan görs av de förväntningar som personalen har på respektive kön. Jag tror att alla vuxna måste bli mer medvetna om hur vi bemöter våra barn så att vi inte utan att ibland förstå vad vi gör begränsar deras utveckling.

Jämställdhet från mitt perspektiv handlar inte enbart om kvinnors kamp för jämställdhet utan alla människors kamp för friheten att vara den man är och kunna förverkliga sina drömmar. Mina grundvärderingar är kvinnors och mäns lika rätt och värde samt friheten att välja vem vi vill vara utan att begränsas av vårt kön. Tyvärr ser inte verkligheten ut så. Ännu. Men eftersom vi inte lever i ett samhälle som är jämställt så är det desto viktigare att vi gör vårt yttersta för att just förskolan och skolan skall få vara zoner där individen kan växa fritt.

Men det räcker inte med ökad självmedvetenhet hos den individuella pedagogen eller föräldern. Ojämställdhet är större än så. Det är ett samhällsproblem och måste också lösas som ett sådant. Det kräver ständigt pågående arbete i det lokala som nationella beslutsfattandet och hos individer. Många förskolor har fortfarande svårt att leva upp till läroplanens jämställdhetsuppdrag. Jämställdhetsarbetet får inte begränsas till enstaka projekt. Det är ett tydligt ledaransvar utpekat i läroplanen att genuspedagogiken integreras i den ordinarie förskole- och skolverksamheten – varken mer eller mindre.